Återbrukat bråte

Du kanske också samlar på vackra kvistar, och i så fall har du nog också ställts inför frågan: Hur mycket gammalt bråte är det okej att spara? Tja, svaret är nog olika beroende på hur man lever och vad det handlar om. Trasiga manicker som inte går att laga– nej, de ska bort. Vackra grenar och vridna stammar – ja, de ska sparas. Tycker jag alltså. När vi rensade i bodarna senast fick jag förhandla mig till att behålla några fina pinnar i en välordnad hörna. Inte för att jag använder dem, nej, de mest bara finns där så jag kan njuta av att ha dem. Jag tror faktiskt inte jag är ensam om det, eller hur?

Men så har vi de där gamla brädorna, plankorna, stockarna, bjälkarna…de som redan har tjänstgjort i något hus minst hundra år. De verkar ha en förmåga att föröka sig här i Sjölunda. Kanske är jag inblandad till viss del. Och de är INTE förhandlingsbara när vi rensar i bodarna. Men de stöter heller inte på lika starkt motstånd, för de har i alla fall ett mål. De ska återbrukas.

Golvbrädor blir till väggdekorationer, timmerväggar blir till små bord, golvplank blir till serveringsbräden. Rivningsvirket får nytt liv, får göra nytta igen bland nya människor. Det känns såååå bra!

Min pappa växte upp fattigt i en liten by i värmlandsskogen och där var det livsnödvändigt att spara och återanvända allt material som fanns. Där kastades inget. Det där satt i ryggraden på honom och det var knökfullt i garage, hobbyrum och alla andra utrymmen han lyckades lägga beslag på. Grejerna kunde ju vara bra att ha, nån gång. Att återanvända var självklart för honom. Mamma var inte lika fascinerad, för hon var en mästare på att rensa.

Lyckligtvis ärvde jag pappas gener i det här avseendet. Så nu kan jag göra mina kunder glada genom att återbruka sånt som en del kallar bråte. Det är så roligt att göra nytt av gammalt!

Ja, det är ju inte bara kul hela vägen, jag skulle ljuga om jag sa att jag njuter av att slipa. Men jag njuter i alla fall när timmarna i snickarverkstan är gjorda och jag kan se att de gamla brädorna är fina i sin nya form och jag vet att någon ska få glädje av dem igen.

En del är vackert ådrade, andra är gräsligt lortiga, de flesta är värda en ny chans.